(Foto: Melker Larsson)
I somras reste jag och min son till Göteborg. Det var första gången vi åkte själva på semester med övernattning.
Vi hade några mycket trevliga dagar; även om mina framdäck på rullstolen hoppade av fyra gånger redan första dagen på grund av alla kullerstenar – hur man kan bo i denna stad när man har rullstol är för mig en gåta. Vi gjorde bland annat ett besök på Universeum vilket uppskattades mycket av oss båda.
Dagen vi skulle åka hem var vi på Liseberg och när min son åkte så satt jag och väntade, åker nämligen inte så ofta; glömde det när vi var i Helsingfors för två somrar sedan och fick erfara det i den värsta tänkbara berg- och dalbana.
Hur som helst, när jag satt där och väntade på att sonen skulle åka en attraktion så ringde mobilen. Det var SJs kundtjänst som ringde för att meddela att lyften på vårt tåg hade gått sönder. Han sa att antingen kunde vi ta det tåget med hjälp upp för trapporna vilket jag tackade nej till för jag vill inte att min son ska behöva vara nervös och tänka att mamma ska ramla ner mellan tåg och perrong vilken risk är stor om jag ska försöka gå. Det andra alternativet var att ta tåget två timmar senare som han bokade in oss på med löfte om samma platser.
Senare fick jag biljetterna per mejl; där och då försvann den stor glädje jag hade känt hela resan och byttes till oro. Jag hade nämligen fått en biljett på platsen där en sitter kvar i rullstolen och han hade lovat mig den plats där man flyttar över till säte. Min son då? Jo han hade fått en plats i vagnen bredvid. denna person på kundtjänsten tyckte alltså att jag skulle lämna en tioårig pojke ensam under tre timmars färd till Stockholm. Till saken hör att min son också har särskilda behov och jag fick försöka vara glad resten av dagen tills det att vi skulle till stationen eftersom jag vet hur han mår när han blir stressad vilket han hade blivit av att få veta detta. Då hade han inte kunnat åka mer saker på Liseberg, hans glädje hade förstörts och han hade frågat mig konstant om:
– ”Kommer inte jag få sitta med dig nu mamma? Är du säker på att du kan ordna så att vi får ändra platser och sitta tillsammans?”
Den frågan kom så klart flera gånger men nu först när vi satt i taxin på väg ut till stationen då jag berättade för honom och jag lugnade honom så klart med att:
– ”Det här ordnar mamma.” Fast jag inte alls visste om jag skulle kunna ordna det eller ej.
Väl på tåget pratade jag med konduktören och lyckades ändra till platsen där en flyttar över ifrån rullstolen till säte bredvid men det gick inte att ändra plats för min son. Det gick jag självklart inte med på så han fick sitta på sätet jag skulle suttit på och jag satt kvar i rullstolen under de ca 3 timmars färden även om det inte alls är bra för mig utan jag fick ordentligt ont i ryggen men jag tog detta bara vi fick sitta tillsammans.
Ska det behöva vara så här för oss som är föräldrar och använder oss av rullstol? Självklart inte, det är bland annat därför DHR behövs för att kunna ta tag i alla frågor i samhället som gör att vi blir rörelsehindrade och vi måste bli ihågkomna som alla andra i vårt samhälle; i detta fall som förälder.
Vid tangentbordet
Ingela Larsson
Regionsbloggen 
Sant, det tycker en ju och så ska det så klart vara.
GillaGilla