Äntligen var det dags att efter 2,5 år att tillsammans med Ingela Larsson gå och se Danny Saucedo på cirkus. Pandemin kom emellan.
När vi kommer till Cirkus och ska gå och sätta oss, visade det sig att de hade byggt en platå där personer som använder rullstol skulle sitta. Tanken var god för platserna var nog de bästa för denna show. Men det de inte hade tänkt på var att det var en alldeles för hög ramp, fel lutning.
Jag tänkte direkt att jag vänder, detta är inte okej. Jag har gjort så de senaste 25 åren när det inte har varit fysiskt tillgängligt. Men jag ville så gärna se showen. Det kom fem personer fram till mig från Cirkus varav en var chefen. De såg direkt att rampen var felbyggd. Jag pratade med dem och de sa att vi hjälper dig. De sa också att vi kommer ändra på rampen till nästa föreställning. Jag fick känslan av att de menade det.
Sagt och gjort så körde jag upp med min elrullstol på rampen upp på hyllan med hjärtat i halsgropen.
Showen var fantastisk och vi njöt under de timmarna, men jag hade tanken hela tiden, jag ska ner för den där rampen.
När föreställningen var slut kom de alla fem tillbaka och hjälpte mig att ta mig ner. Jag backade ner och de talade om hur jag hade hjulen. Åter igen lovade de att fixa rampen.
Jag är tacksam att det gick bra, men jag kommer aldrig att frångå mina principer igen att det ska vara tillgängligt. För mig kändes det inte bra att jag gjorde så. För mig är detta viktigt, vi alla måste kunna vara delaktiga.
/ Yvonne Björkman
Regionsbloggen 