
Jag var på DHR och NHFs (Nordiska Handikappförbundets) seminarium ”Rätt att leva? Eller bara rätt att dö?” den 12 april.
Vi fick en kunskapssammanställning av SMER om dödshjälp; vilka som har det idag och vilka som är på väg att få det. Sedan en berättelse av Martin Enqvist om hur hans liv förändrades på en sekund då han förlorade ett liv men fick ett annat.
Efter det berättade Nadia Hadad, ENIL (European Network on Independent Living) om Belgien där de är igång med att införa dödshjälp. Hon berättade bland annat om en person som ville få psykologhjälp, blev nekad, sökte då dödshjälp och blev beviljad det. Slutsatsen är att det är billigare för samhället med dödshjälp än att ge psykologhjälp. Hon berättade även att barn från 12 år kan få dödshjälp och att en grupp föräldrar filmar sina barn i svåra situationer för att få dödshjälp då de säger att barnet lider så mycket. Kan det inte vara så att samhället inte kan hjälpa till med personlig assistans och annat och att det då blir den enda utvägen; för att föräldrarna inte orkar längre när de blir lämnade till att ta hand om allt själva?
I höstas var jag på ett seminarium om nedskärningarna i den personliga assistansen. Efter en paus kom en av deltagarna in med tårar i ögonen och sa:
– De fryser beslutet om hans indragna assistans.
Vi som var där då visste ju alla om hur vardagen ser ur för oss med funktionsnedsättningar; jag önskar att några av våra beslutsfattare varit där och sett det (jag vet det låter som något hämtat ur ”Karl Bertil Jonssons jul” men precis så kände jag).
Allt mer blir vi med funktionsnedsättningar förminskade; genom indragen LSS, förändringar i färdtjänsten, diskussioner om att få betala våra hjälpmedel och vilka hjälpmedel en ska ha.
Jag har kunnat trösta mig med att gemene man inte tycker så här, men snart går inte heller det längre; efter höstens val får vi se.
/ Ingela Larsson