Sverige har länge haft ett internationellt ryckte om sig att vara ett demokratiskt land där alla människors lika värde starkt betonas. Den bilden håller nu på att ändras. Vi måste ställa oss frågan; Vilket Sverige vi vill ha?
Mitt under en lågkonjunktur kämpades LSS fram och 1994 kunde många av oss, för första gången, ta del av den frihet som vi nu är på väg att förlora.
Det är inget mindre än en skam att personer med varaktiga funktionsvariationer ska behöva känna skräck inför omprövningar och skarpare regler! Denna situation går, till viss del att jämföra med den som söker asyl. Vi vågar inte planera eller hoppas på framtiden.
Många unga i dag vet inte hur det var att inte kunna leva ett liv med rätten till ett stort självbestämmande. Unga personer med funktionsnedsättning som inte har upplevt en tid utan personlig assistans kommer med en rättmätig och stor förundran se och inte förstå orsaken till plötsliga inskränkningar.
Personlig assistans är ingen gräddfil. För de allra flesta är personlig assistans och rätten till LSS en förutsättning för att kunna leva och inte bara överleva. Det gäller att aldrig glömma intentionen med LSS: Möjlighet att leva som andra. LSS är också en förutsättning för att leva upp till konventionen för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning och bland annat vår rätt till fullständigt och faktiskt deltagande och inkludering i samhället. Vi får aldrig glömma den kamp som har föregått dessa landvinningar. Vi behöver alltid ha personer i närheten av oss som kan påminna oss om hur det en gång var. Låt oss aldrig mer färdas baklänges!! I historiens bok kommer det i annat fall att gå att läsa om Sveriges historiska svek och misstag. Vi måste stå upp för och värna assistansreformen.
David Hansson
Regionsbloggen 