Å ena sidan delar jag verkligen Gunders välformulerade orosbeskrivning, å den andra ser jag det som nödvändigt med en drastisk manöver. Att tyvärr skjuta den sk organisationsöversynens egen dödsattest i sank.
Nu är det nödvändigt att komma med drama. Inte bara att med blödande SOS-hjärta anropa okända människor, att de måste ansluta sig och bli medlemmar, för att vi halvdöende ska kunna lida vidare.
Förbundet behöver etablera ett från förbundskansliet fristående SAMBANDSKANSLI. Dess uppdrag bör bli, att utan dröjsmål, kontakta och uppdra till våra egna regioner:
Hur ser de rättighetspolitiska möjligheterna ut att – nu efter de olika Regionernas (fd Landstingens) val – ha bäring att realiseras och genomföras?
Rimligen bör situationen i de nya majoriteterna runt om i landet variera. Inte minst, där den nya maktfaktorn SD tagit plats. I somliga Regioner kan gjutas förväntningar, i andra kanske väcka barrikadhetta eller dess värre tyvärr bara ”låt gå”. Vill tro, att DHR:s samlade Distrikt småningom lägger verksamhetsinriktningen på realistisk nivå och att förbundskansliet får uppdraget att verkställa vad distrikten prioriterat. Landets nuvarande 21 Regioner är tillräcklig nivå, där DHR ska bli lyssnade till. Strutsen kommer yrvaket upptäcka en verklighet, som i högsta grad existerar på vår landsbygd.
Att mobilisera rebeller blir Sambandskansliets uppdrag för att bygga upp trycket under ifrån. Så att Förbundsstyrelse med kansli yrvaket måste upp till försvar eller agera. Kom nämligen ihåg att det unket grå regeringsunderlaget styrs av SD. Och dess existens förnekas ju av DHR.
Rättighetspolitik omfattas inte enbart av snäv fysisk rörelsefrihet. Vårt panorama nöjer sig inte med sjukdomsdiagnoser, utan bör hantera diskriminering ur hela samhällskroppens många vinklar. Begränsningar i rörelsefriheten, avsiktligt, obetänkt eller tvingande skapar rättighetspolitiska krokben. Exempelvis diskriminerande attityder på arbetsmarknaden. Besvär med fysisk och kognitiv anpassning, tvekan vid behov av hjälpmedel, tidig skräck för årserfarenhet/kramp, språksvårigheter (brist i svenskan, talsvårighet, stamning mm), etnicitet. Bekvämt att välja bort. Där står individen svag. Men i stället med ingång från individen via ett attitydförstärkt juridiskt förhandlingsorgan, som MÅSTE lyssnas till – där vitesföreläggande finns med i verktygslådan – vidgas perspektivet rättighetspolitik. Vi vet ju att inget är för evigt hugget i sten. Rättigheter kan ständigt ifrågasättas. ”Ju blivit för dyrt” enligt nya makthavare. Lyssnas det till individens rättmätiga krav om det tidigare lagstadgade? När man påstår att nya betingelser gäller.
/ Olle Johansson
Regionsbloggen 