Så hittade Covid-19 även mig till sist

En med vit rock som sträcker fram ett provrör där det står Covid-19 och det är en bock i rutan för positiv.

Coronapandemin har präglat merparten av vårt första halvår. Detta genom att vi så långt möjligt anpassat oss till en tillvaro i personlig karantän och social distansering. Ett levnadssätt som knappast någon av oss har kunnat vara oberörd av. Detta snabbt ökande virus bland befolkningen har nu länge styrt våra liv och dominerat innehållet i vår livsföring och dessutom hållit oss isär från varandra. Risken för att smittas av ett farligt virus har blivit en större kraft än den gemenskap som annars knyter oss samman och ger livet innehåll. Kanske kan detta undvikande på längre sikt bädda för framtida kontaktsvårigheter och återhållsamt beteende mot omvärlden.

Mina egna månader i denna opreciserade karantän har blivit en övning i begränsningens konst. Ett påkallat onaturligt livsutrymme där en personlig krympning på alla plan varit tänkt att hålla mig ifrån viruskontakt och smitta. Den spridning som nu under lång tid visat sig i nästan otänkbart närgångna angrepp i olika åldersgrupper. Detta trots de avancerade vårdinsatser som vi inte ens kunnat tänka oss innan situationen blev verklig. Sjukvården har gjort allt för att ligga steget före i såväl bemötande som behandling av de svåraste covid-fallen. Dagligen har vi fått uppleva coronans kraft att påverka samhällets alla aspekter samtidigt som den ökat och blivit en världsomfattande virusepidemi. En erfarenhet som starkt kommit att dominera upplevelsen av att vi själva inte längre kan avgöra hur våra liv och vår omvärld kommer att se ut. När vi en gång kan lämna pandemins villkor lär vi upptäcka hur samhället är på väg att förändras.

Trots min strävan att hålla mig undan från angrepp lyckades covid-19 i början av juni hitta en ingång även till mig och bokstavligen slå mig till golvet. Mitt karantänliv har inte förmått hålla virusangrepp borta. Jag kunde en dag inte resa mig upp och förstod inte sammanhanget och orsaken. Efter att senare samma dag åter blivit liggande på ett golv utan kraft att resa mig upp, blir ambulanstransport enda sättet att flytta mig och SÖS-akuten konstaterar att jag smittats av covid-19. Då jag själv kan andas behövs inte intensivvård och jag förflyttas till Capio Nacka. Där blir jag liggande kraftlös som i dvala under 2 veckor. Provtagningar av mina kroppsfunktioner och stödinsatser görs återkommande så att viruspåverkan ska minska och organen sakta börja jobba igen. I det läget har jag själv ännu ingen uppfattning om vilken hälsostatus jag befinner mig i.

Efter min hemkomst vid midsommar börjar jag snart upptäcka hur covid-19 påverkar mitt allmäntillstånd och mina naturliga funktioner med kroppsliga och kognitiva symtom. Detta virus kan angripa på många olika sätt. Jag hoppas därför att snart bli en av de covidpatienter som får en bred rehabilitering och psykologiskt stöd för att hitta tillbaka till den allmänt fungerande person jag tror mig ha varit.

Gunder Wåhlberg, Juli 2020

Författare: regionsbloggen

DHR Region Stockholm omfattar hela Stockholms län. Inom regionen finns för närvarande tio avdelningar från Nynäshamn-Haninge i söder till Norrtälje i norr. Avdelningarna bevakar de primärkommunala frågorna som skola, tillgänglig miljö och liknande. Inom regionens ansvarsområde ligger bevakning av regions- och länsfrågor som till exempel arbetsmarknad, vård, habilitering, rehabilitering, kollektivtrafik och färdtjänst. Medlemmar med nedsatt rörelseförmåga ska ha ett avgörande inflytande som återspeglas i styrelser och andra beslutande organ.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: