Det internationella samhället och vårt eget svenska, befinner sig ännu i en tvångströja av hotfulla virus som vi ganska oväntat tvingats in i. Under några månader har vi upplevt hur alla våra levnadsomständigheter förändrats, såväl i det offentliga samhällslivet som i våra personliga liv. Mer än tidigare har vi tvingats in i vår individuella begränsade livsföring. Där har vi behövt bygga upp en tillvaro utifrån de unika personer vi innerst inne är. Med våra möjligheter, intressen och begränsningar som styr oss i vår pågående karantän, den som även fylls av vår monotoni och leda. Vi befinner oss i en ovisshet som vi måste lära oss att hantera.
Vi är medlemmar i en organisation där vi återkommande diskuterar på vilket sätt vi ska arbeta. Under coronatiden förstärks alla de frågor vi måste ställa inför framtiden för att kunna öppna nya perspektiv för vår organisation:
Hur vill vi inom distrikt och avdelningar gå vidare när coronapandemin klingar av och samhället öppnar igen, även om vi inte vet när? Återvänder vi till ett samhälle som förändrats och behöver byggas på nytt utifrån kunskaper och värderingar som krisen skapat? Hur har vi under detta overkliga tillstånd förändrats som individer och på vilket sätt går vi vidare i våra liv och inom vår organisation? Återgår vi till vårt traditionella och invanda arbetssätt som om ingenting hänt eller har vi fått insikter som ger oss kraft att våga söka andra mål och verksamhetsformer? Vad har vår nödvändiga tillbakadragenhet lärt oss om vad ett stillastående tillstånd betyder för oss? Hur kommer vi att kunna hantera troliga kommande förändringar, enskilt och i de grupperingar vi tillhör?
Är vi så fastlåsta i det gamla föreningslivets former och rutiner att vi inte ser några möjligheter att skapa en friare gemenskapsform? I ett förnyat sammanhang där vi är engagerade i såväl våra traditionella nödvändiga frågor men också i bredare utvecklande teman och andra livsbetingelser? Var hamnar vi då med våra inarbetade regeltunga mötesformer och specifika föreningsfrågor? Kommer vi att fortsätta krympa eller vänder vår utveckling till något som kan börja växa? Hur greppar vi dessa frågor på nytt i de olika sammanhang där vi är involverade, i regioner och inom vår egen organisation? Kan vi se några tecken inom en närmare framtid som pekar mot en organisation full av kraft och nya grepp i vårt sätt att arbeta och inom vårt intresseområde? Kan vi förvänta oss att vi förmår leva upp till en förändrad omgivning där vi inte längre känner igen oss?
/ Gunder Wåhlberg, maj 2020
Regionsbloggen 