Det är när man inte har tillgång till något som man märker hur beroende man är!

Denna rubrik är just nu väldigt talande i tider när man ska vara väldigt aktsam med sociala kontakter, jag talar naturligtvis om det nya viruset Corona, som cirkulerar världen över och hindrar människor från att träffas fysiskt!

Jag brukar normalt sätt känna mig som vilken kvinna som helst och inte alls fokusera på min funktionsnedsättning, när ALLT runt omkring mig fungerar. Den här våren har varit annorlunda.

Ärligt talat insåg jag väldigt sent allvaret med det här nya viruset som cirkulerar. Jag studerar spanska på Folkuniversitet och måndagen den 16 mars var vi bara två elever på lektionen och i slutet av lektionen sa läraren att vi kanske ska börja ha lektion via digitala medier.

Samma kväll hade vi styrelsemöte och där diskuterade vi om vi skulle skjuta fram våra aktiviteter samt köra våra interna möten digitalt framöver. Jag slog fortfarande ifrån mig tanken och tänkte att ja ja, det hela är väl inte så farligt!

Den riktiga käftsmällen för egen del kom några dagar senare när min årliga resa till Göteborg inte blev av eftersom ingen av mina Personliga Assistenter kunde eller ”vågade” åka tåg. Ändå hade jag en plan B, nämligen att en väninna som bor i Göteborg skulle ta några timmar på lördagen, så att den assistenten som åkte med härifrån kunde vara ledig några timmar på lördagen, men det sket sig!

Varje fredag brukar jag dansa på ABF–huset och fredagen den 20 mars körde vi vår första digitala dans via Facebook, vilket gick riktigt bra och är väldigt inspirerande! Nu var inte jag i mitt bästa esse just fredagen den 20 mars, eftersom jag missade min resa på grund av ett osynligt virus, men Facebook – dansen fick mig på bättre humör! Ja ha, sedan dess har min digitala värld öppnats mer och mer samtidigt som världen där utanför stänger mer och mer!

Söndagen den 29 mars pajade mina fotstöd till min permobil, som jag numera har döpt om till Min Frihet. Jag har en manuell rullstol, som jag har ett extra hjälpmedel på som man sätter fast på de stora hjulen, som heter New Drive. Man kan förklara det som ett par pinnar eller spakar, som gör att jag klarar av att köra den manuella rullstolen själv med båda armarna, något som jag inte har fixat innan jag fick dessa för tre år sedan, det går inte snabbt, men jag tar mig fram! När jag skulle instruera min assistent hur hon skulle sätta fast dessa visade det sig att den ena var trasig, men tack och lov var det den vänstra, vilket betyder att jag kunde använda den högra pinnen.

På måndagen ringde jag och felanmälde båda rullstolarna och fick en tid på hjälpmedelscentralen för den manuella stolen på tisdag morgon, vilket slutade med att de var tvungna att skicka tillbaka spakarna till företaget.

När jag kom hem därifrån kom en äldre man som jag aldrig sett förut och skulle laga permon var min förhoppning, tji fick jag!

Jag blev minst sagt VÄLDIGT irriterad på hans sätt, hans attityd var inte den bästa! Okay, jag förstår att människor i dessa Covid – 19 tider är försiktiga, med all rätt, men det får ju vara någon måtta! Det första han sa när jag öppnade min ytterdörr var att han inte fick gå in i lägenheten. Därför försökte jag att instruera min assistent om hur hon skulle dra ner på farten för att kunna köra ut permobilen till honom. Han var superstressad och hade inte tid att vänta utan klampade bara in i mitt sovrum utan vidare! När han såg permons skick sa han bara att den här tar jag med mig och räkna inte med att du får tillbaka den! Jag hann med nöd och näppe ta bort mina väskor och personliga tillhörigheter från stolen och blev väldigt arg över hur han betedde sig!

Tro det eller ej, men samma eftermiddag gick ena fotstödet sönder på den manuella rullstolen, med andra ord, bara några timmar efter att jag varit på hjälpmedelscentralen, så det var bara att ringa och felanmäla samma stol igen!

Morgonen därpå kom jag tillbaka och fick fotstödet lagat, jag skrattade och sa glad påsk samt att jag hoppades att de skulle slippa se mig innan påsk!

Morgonen efter ringde jag igen till hjälpmedelscentralen för att höra hur det gick med permon och svaret jag fick var inte särskilt upplyftande, nämligen att den INTE gick att laga och att den var utdömd! Han sa också att jag skulle påbörja processen med att få en ny.

Samma eftermiddag hade jag sjukgymnastisk och berättade hela historien för mig sjukgymnast. Mitt under träningspasset såg han arbetsterapeuten och vi bestämde att hon skulle komma hem till mig torsdagen veckan efter, på Skärtorsdagen för att bland annat fylla i papper att ansöka om en ny permobil.

När jag kom hem från träningen fick jag ett samtal från hjälpmedelscentralen med det positiva beskedet att de hade lyckats att lappa ihop permobilen, men att det var sista gången. Han frågade också om jag hade tagit kontakt med en Arbetsterapeut för att påbörja processen med en ny.

Jag berättade att det är på gång! Han sa att de antingen kan köra hem permobilen, men att då skulle jag få vänta till mitten av veckan därpå tills den kom eller så kunde jag hämta den på egen hand, jag sa att jag kommer direkt och hämtar Min Frihet!

Vid tangentbordet Anna Westerberg

 

 

 

Författare: regionsbloggen

DHR Region Stockholm omfattar hela Stockholms län. Inom regionen finns för närvarande tio avdelningar från Nynäshamn-Haninge i söder till Norrtälje i norr. Avdelningarna bevakar de primärkommunala frågorna som skola, tillgänglig miljö och liknande. Inom regionens ansvarsområde ligger bevakning av regions- och länsfrågor som till exempel arbetsmarknad, vård, habilitering, rehabilitering, kollektivtrafik och färdtjänst. Medlemmar med nedsatt rörelseförmåga ska ha ett avgörande inflytande som återspeglas i styrelser och andra beslutande organ.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: