Manifestation i Stockholm Assistans är frihet! Rädda LSS!

 

Manifestationen hölls runt om i landet på Internationella Funktionshinderdagen lördagen den 3 december och i Stockholm hölls den på Norra Bantorget.

Manifestationens krav löd:
• Nödstopp för indragna assistansbeslut! Inga fler indragna assistansbeslut innan konsekvenserna av Försäkringskassans förändrade behovsbedömningar har analyserats.
• Stärk LSS men inte på bekostnad av personlig assistans! Vi vägrar låta olika insatser och grupper ställas
mot varandra. LSS behöver utvecklas och förbättras men vi accepterar inte att det ska ske genom nedskärningar i personlig assistans. Ta bort besparingsdirektiven ur utredningen.
• Sluta förtala assistansreformen! Talet om fusk är förödande för alla som berörs av personlig assistans och övriga LSS i sin vardag. Politiker och myndighetsföreträdare måste hålla sig till bekräftade fakta och inte prata om fusk med hänvisning till uppskattade mörkertal.

Konferencier för dagen var Henrik Petrén, RBU och Maria Persdotter, RBUs förbundsordförande;  var första talare ut.
Övriga talare under manifestationen var Jonas Franksson, STIL; Nora Eklöv, Unga rörelsehindrade; Magnus Andén, JAG; Maria Johansson, Lika Unika; Pelle Kölhed, Handikappförbunden; Rasmus Isaksson, DHR; Lise Lidbäck, Neuroförbundet; Maria Lundqvist Brömster, Hjärnkraft; Thomas Jansson, FUB; Birgitta Andersson, FQ Forum kvinnor och funktionshinder samt Suzanne Elmqvist, IfA.
Anna Stadling/Pecka Hammarstedt och Madodds stod för underhållningen.

Här kan du läsa DHRs förbundsordförande Rasmus Isakssons tal:

 

henrik-petren-rbu-och-ramus-isaksson-dhr
Henrik Petrén, RBU och Rasmus Isaksson, DHR under ett kort litet ljudavbrott.

Först vill jag bara säga, att även om vi alla säkert hade firat den internationella funktionshinderdagen på ett mer positivt sätt så blir jag hoppfull när jag ser alla engagerade människor som valt att komma hit idag. Engagerade för alla människors lika rätt till delaktighet och självbestämmande. Jag vill att denna dagen ska bli början på att faktiskt vända denna svåra situation till en av svensk funktionshinderrörelses största framgångar.

 

För vi är väldigt många som vet vad det här handlar om. Att den personliga assistansen möjliggör för människor med funktionsnedsättning att kunna delta i samhället på lika villkor. Att bestämma om och i så fall också när du vill gå på bio, åka iväg och storhandla eller hänga med kompisar ut och ta en öl efter jobbet. Personlig assistans innebär också att kunna gå på toaletten när det behövs, och inte behöva vänta två timmar på att hemtjänsten kommer.

Personlig assistans kan också vara avgörande för om du kan arbeta, vågar ha karriärdrömmar eller om du tvingas tacka nej till ett arbete. Eller om du vågar ta steget att bilda familj och känna dig som en tillräcklig och närvarande förälder till ditt barn och möjligheten att kunna leva så jämställt som möjligt i en relation med en partner.

Det är viktigt att vi med dessa erfarenheter gör våra röster hörda som en motpol mot de oresonliga och verklighetsfrånvarande krafter som idag är ett hot mot denna frihetsreform. Den personliga assistansen måste bli en valfråga och vi måste kräva av politiska partier att bekänna sin inställning till den.

Jag ser på nära håll hur assistansanvändare känner befogad oro inför omprövningar och vetskapen om att deras liv, bokstavligen som ett brev på posten, kan få helt andra förutsättningar.
Det är en oro för att inte kunna fortsätta leva ett liv i frihet, med självbestämmande och delaktighet och en rädsla för att mot sin vilja passas in i ett system av förutbestämda rutiner på andras villkor än sina egna. Vi vill inte bara leva utan också leva ett liv med kvalité.

Jag vill framförallt rikta det här talet till att hylla alla de assistansanvändare som valt att berätta om sina erfarenheter och om vad den personliga assistansen betyder för dem. För uppenbarligen finns det från regeringen och myndigheters sida en stor okunskap, eller kanske ännu värre en oförståelse, för hur viktig den personliga assistansen är, för att människor med funktionsnedsättning ska kunna leva ett liv som andra.

Det är genom att lyssna till dessa erfarenheter som regeringen kan lära sig att personlig assistans inte är någon lyx. Det handlar om demokrati, delaktighet och självbestämmande. Om möjligheten att kunna engagera sig i föreningsliv eller partipolitiskt arbete.

Detta är vad det handlar om! Det är lätt att säga att inga förändringar gjorts i lagen eller att det handlar om att öka träffsäkerheten för vilken insats som bäst motsvarar individens behov. Men verkligheten är facit, inte utdaterade och kritiserade rapporter.

Mitt budskap till regeringen är: Gör om, gör rätt! Lyssna på oss istället: Assistans är frihet! Rädda LSS!

 

Även Nora Eklöv, Unga Rörelsehindrades generalsekreterare höll tal:

I somras fick jag drömjobbet som generalsekreterare för Förbundet Unga Rörelsehindrade. Det innebar en flytt från min hemort på Öland till Stockholm, ett nytt liv. Jag är född med en muskelsjukdom och en blodsjukdom och är i behov av personlig assistans för att klara av vardagen, vilket jag tidigare haft genom kommunen på Öland. Men Södermalms stadsdelsförvaltning, Stockholms stad säger nej. Här bedömer man att jag inte har rätt till assistans, fråntas därmed rätten att jobba, fråntas rätten att flytta. Fråntas min frihet.

Jag heter Nora Eklöv, jag är 21 år och jag är en rättighetslös person.

Rättssäkerheten har blivit allt mindre betydelsefull när det kommer till stöd enligt LSS. Det sägs att alla ska dömas lika inför lagen. Men vad händer med rättssäkerheten när en person bedöms olika med samma lag som grund beroende på var den bor? Personlig assistans är frihet, en rättighet men en oskyddad sådan. En rättighet som plötsligt kan tas ifrån dig eller som någon annan kan bestämma att du inte får nyttja trots att du har behov.

För ganska exakt ett år sedan gjorde finansminister Magdalena Andersson ett mycket skrämmande uttalande som fick mig och många andra att få ont i magen. Hon ställde redan utsatta grupper mot varandra på ett sådant sätt att det uppenbart bredde på hat och främlingsfientlighet. Nazism och rasism. Sedan dess har debatten på sociala medier blivit hårdare där grupper anklagas för att ta pengar från andra grupper. Jag tror att ingen av oss i funktionshinderrörelsen som är här idag går på det uttalandet och argumentationen på sociala medier. För vi vet vad hat leder till. Vi vet vad rasism och nazism leder till. För vi har redan varit där, redan drabbats, i vår historia.

Det handlar om hur politiker prioriterar vad pengar ska gå till. Det handlar om att rättigheter som är ovärderliga för många medborgare får en prislapp som vilken budgetpost som helst. När budgeten skärs ned och timmar ska dras in på assistansområdet fråntas personer sina rättigheter, sin rätt att kunna vara just medborgare, för varje assistanstimme är en timme med rättigheter. Med möjlighet att kunna leva ett liv som andra. Att kunna vara delaktig istället för att stå bredvid och titta på.

Att få ett avslag efter flera år med personlig assistans kändes som att få ett slag i ansiktet. Jag har kunnat studera, sommarjobba och bygga en bra grund för arbetslivet. Jag har blivit uppmuntrad av samhället under hela min uppväxt att jag kan, jag kan och får precis som alla andra ha en framtid med samma friheter och möjligheter. Jag tänker tillbaka på skoltiden, på hur man kämpade dag och natt för att få bra betyg. Och hur värdelöst det känns nu när man inte tillåts att arbeta och ha den framtid man kämpade för. Det kändes som att samhället plötsligt menar att “du var värd att satsa på när du byggde din framtid men när du nu enligt oss, kommit fram får du klara sig själv. Nu utnyttjar du bara systemet”. Det finns en dubbelmoral här som är svår att begripa.

Nu står vi på Norra Bantorget. Här har man sedan år 1902 manifesterat för rättigheter åt alla. Mot orättvisor. Nu har vi intagit torget med samma syfte.

De flesta politiska partier startades för att bekämpa orättvisor och kämpa för medborgares fri- och rättigheter. Nu kräver vi att de folkvalda politikerna lyssnar. Vi kräver stopp på indragna assistansbeslut, vi kräver att bedömningar sker med hänsyn till kontinuitetsprincipen i LSS, det vill säga att stöd ska ges så länge det finns behov. För fråntaget stöd är fråntagna rättigheter. Utan rättigheter är vi inga medborgare. Vi är bara rättighetslösa personer.

Manifestationen uppmärksammades i media bland annat av:

Författare: regionsbloggen

DHR Region Stockholm omfattar hela Stockholms län. Inom regionen finns för närvarande tio avdelningar från Nynäshamn-Haninge i söder till Norrtälje i norr. Avdelningarna bevakar de primärkommunala frågorna som skola, tillgänglig miljö och liknande. Inom regionens ansvarsområde ligger bevakning av regions- och länsfrågor som till exempel arbetsmarknad, vård, habilitering, rehabilitering, kollektivtrafik och färdtjänst. Medlemmar med nedsatt rörelseförmåga ska ha ett avgörande inflytande som återspeglas i styrelser och andra beslutande organ.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: